Jimmie Åkessons talmanus

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

I måndags stod Stefan Löfven här, på Almedalens scen, och höll sitt första tal som Sveriges statsminister.

Det var ett svulstigt, kraftfullt tal om socialdemokratins oerhörda förträfflighet…

….om att allt har varit dåligt med en borgerlig regering men att allt nu kommer att bli så oerhört mycket bättre.

Rena himmelriket, rent av.

Han har höga ambitioner, statsministern

Han ställer ut ymniga löften om jobb, om skola, om pensioner, om industri, om landsbygd, om vård och omsorg, om bostäder, om jämställdhet, om frihet…

Han ger tvärsäkra utfästelser om att bekämpa allt som är dåligt:

Terrorism, människohandel, rasism, diskriminering, populism, rysk aggression och inte minst fattigdom av alla de slag. Barnfattigdom, allmän fattigdom, fattigdom i Rumänien.

Hittills har han åstadkommit – egentligen ingenting.

Han lyckades inte ens lotsa sin egen budget genom riksdagen…

Jag noterar dessutom att Stefan Löfven har börjat tala mycket om skyldigheter och moral den senaste tiden.

Han hoppas uppenbarligen kunna vända sina katastrofsiffror genom att återknyta till den gamla hederliga socialkonservativa parollen:

”Gör din plikt – Kräv din rätt”.

Det är i grunden bra – att han gör det.

Socialkonservatism kan man aldrig få för mycket av och just den här parollen har vi sverigedemokrater använt oss av länge.

Den är på många sätt grunden för hur vi ska kunna hålla ihop det svenska samhället. Men, om Stefan Löfven ska kunna skapa någon trovärdighet kring den här kursändringen, så borde han faktiskt börja med att leva som han lär.

Så länge han själv inte uppfyller sina främsta plikter som statsminister…

…så länge han inte lyssnar på folket, tar ansvar för landet eller håller sina egna löften…

…så har han inte förtjänat rätten att ge svenska folket några moralkakor överhuvudtaget.

Almedalsbesökare,

Förra veckan var den svartaste på länge i vår omvärld.

Flera bestialiska terrordåd på olika håll i världen.

Den islamistiska terroristsekten IS – dessa satans mördare…

Dessa bestialiska satans mördare…

Islam är en religion.

Islamism är en politisk ideologi.

 

Man kan ha långa diskussioner om huruvida islam – och andra religioner – också är ideologier.

Därom råder det delade meningar.

Men det råder inte något som helst tvivel om att islamism är en politisk ideologi.

En ideologi som på intet vis skyddas – eller någonsin ska skyddas – av religionsfrihet eller andra irrelevanta argument.

Var och en i det här landet har rätt att rikta kritik mot alla åsikter som på ett eller annat sätt berör dem.

Det innefattar samtliga ideologier – nazism, liberalism, socialism och så vidare – och naturligtvis även religiösa gruppers eventuella anspråk på att förändra samhället.

Det duger inte att blunda för vare sig IS mördande i Kurdistan, i Irak, i Syren – eller antisemitism och islamism i svenska moskéer.

Det duger inte att ropa islamofobi och rasism och hänvisa till religionsfrihet.

Hatpredikanter och människor som understödjer terrorism kan aldrig vara skyddade av religionsfriheten.

Det duger inte att vara feg och undfallande.

Igår hörde vi KD-ledaren – med eftertryck – mena att IS-krigare ska dömas till livstids fängelse för landsförräderi

Det må vara ett av de bättre förslag på området jag har hört från andra partier på länge.

Det är bara ett problem.

 

För att döma de här terroristerna och mördarna för landsförräderi, så måste de vara våra landsmän.

Sverigevänner, de är inte våra landsmän!

De kommer aldrig mer att vara våra landsmän.

Låt mig återupprepa förra årets sommartalshälsning till världens alla islamister:

Ert krig mot de kristna i Irak och Syrien, er slakt på kristna familjer – det är ett angrepp på hela den kristna, västerländska och demokratiska världen.

Ni kan aldrig döda oss alla och ni kan inte vinna.

Vi är fler, vi är starkare och vi är mer övertygade än vad ni tror…

…och vi kommer aldrig att vika i kampen mot er barbariska, omänskliga utopi för samhället och världen.

Det kan ni vara säkra på.

Och till alla islamister i Sverige vill jag återigen säga, att när vi får inflytande, så kommer vi att vara en garant för att ingen vidare anpassning sker till era människofientliga, religiösa dogmer i det svenska samhället.

Vi kommer att ge Säpo utökade resurser och befogenheter för att övervaka och bekämpa er strid mot demokratin.

Vi kommer att se till att det blir olagligt att bege sig till andra länder för att delta i dödande av civila och träning i terrorism.

Och vi kommer att verka för att de av er som bryter mot detta förbud och som har dubbla medborgarskap skall få era svenska medborgarskap indragna.

Och ni, islamister, som har rest från Sverige och som just nu befinner er i Irak och Syrien, och som har deltagit i mördandet av civila och förföljelserna av kristna:

Stanna där ni är

Sverige är inte längre ert hem, så bemöda er inte med att komma tillbaks till detta land, som har byggts på demokrati och på en tusenårig kristen grund.

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

Lyckligtvis är det inte bara elände som pågår i vår omvärld.

I både Finland och Danmark har parlamentsvalen bjudit på härliga framgångar dels för Sannfinländarna, dels för Dansk Folkeparti.

I Finland är utrikesministern numera Sannfinländarnas partiledare.

Det är häftigt!

Lena Mellin på Aftonbladet jämförde det här med att Sveriges utrikesminister skulle heta nåt så vackert Jimmie Åkesson.

”Nej, tror inte det”, skrev hon.

Det tror inte jag heller.

Jag tänkte nämligen utse någon annan på den posten den dagen det blir aktuellt…

I Danmark har Dansk Folkeparti suttit i regeringsförhandlingar, men hittills tvekat om att faktiskt ingå i regeringen.

Det här har skapat lite av en svekdebatt i Danmark – och det kan man såklart förstå – men det är min bestämda uppfattning att man resonerar helt rätt.

Det viktigaste är inte ministerposterna och portföljerna i sig självt.

Det viktigaste är vad man faktiskt kan uträtta långsiktigt.

Jag kommer att hysa precis samma tvekan när vi hamnar i samma situation här i Sverige.

Vårt uppdrag är att få största möjliga genomslag i de frågor vi pekat ut som viktigast för våra väljare.

Vi kommer inte att sälja oss billigt.

Räkna med det!

Vi kommer inte att sätta oss i någon annans knä.

Ska vi ingå i – eller aktivt eller passivt stödja – en regeringskonstellation så ska det innebära en rejäl kursändring för Sverige.

Annars stannar vi i opposition.

Ta det som ett löfte.

Den senaste tiden har det publicerats en lång rad opinionsmätningar som alla pekar i samma riktning:

Svenska folket vill ha en förändring

Svenska folket vill ha en mer ansvarsfull invandringspolitik.

Ett tydligt tecken på det är givetvis vår utveckling i väljaropinionen.

Vi har under den senaste månaden slagit rekord på rekord på rekord…

22,1 procent…

Ett par undersökningar häromdagen visade att flest väljare tycker att vi har den bästa invandringspolitiken.

Aftonbladet publicerade en så kallad förtroendemätning, också häromdagen – som visade att jag är den partiledare som de manliga väljarna har störst förtroende för.

Just den mätningen fick Centerledaren Annie Lööf kommentera i samband med en utfrågning i Aftonbladet häromdagen.

”Då har man ju inte förstått…”

 

Vad är det man inte förstått? Vad är det ni inte förstått?

 

Är det förträffligheten i att just lilla Sverige beviljar flest asylansökningar i hela EU som vi inte förstått?

 

Eller är det det fantastiska med dessa påstått svenska jihadkrigare som vi inte förstått?

 

Är det segregationen?

 

Är det bostadsbristen?

 

Är det skenande socialbidrag?

 

Är det förortskravaller?

 

Arbetslösheten?

 

Vad är det vi inte har förstått?

 

Annie Lööf,

 

Jag är ledsen att behöva säga det här, men det är mer troligt att det är du som inte har förstått.

 

Det är du som inte förstått att era drömska visioner om ”Nybyggarlandet Sverige” med ”40 miljoner nya invandrare” och på sikt ”fri invandring” är ren och skär galenskap.

 

Det är du som inte förstått vilket katastrofalt misslyckande er borgerliga regering var – inte bara på invandrings- och integrationsområdet…

 

Ni misslyckades – kapitalt – med jobben.

 

Ni misslyckades – kapitalt – med skolan.

 

Ni misslyckades – kapitalt – med att bryta segregation och utanförskap.

 

Fortsätt tro som du vill, Annie Lööf.

 

Fortsätt du betrakta väljarna som mindre vetande – men den folkliga resning mot ert haveri som vi just nu bevittnar har ingenting med dumhet, okunskap eller rädsla att göra.

 

Den är ett fullt logiskt och legitimt tecken i tiden.

 

Ett fullt logiskt och legitimt tecken på att svenska folket har fått nog.

 

Svenska folket har fått nog av vanstyre, samhällshaveri och socialliberalt experimenterande.

 

Det vi ser nu är att en allt större del av svenska folket – äntligen – reser sig upp, drar sina knutna nävar ur byxfickorna och gemensamt ropar:

 

Nu räcker det!

Ni som var här förra året minns kanske att jag skröt om hur vi bara genom att sätta upp en affisch i Stockholms tunnelbana helt lyckades utplåna det organiserade tiggeriet.

Plötsligt fanns det inte.

 

Sen fanns det visst igen – efter valet.

 

Och nu verkar det vara så allvarligt att till och med statsministern vill förbjuda det…

 

Politiken är märklig ibland.

 

Och så undrar man varför politikerföraktet är så utbrett…

 

Det hyckleri vi sett från både Socialdemokraterna och Moderaterna…

 

…och egentligen flera av de övriga partierna också…

 

…dels om tiggeriet, dels om invandringspolitiken – det är närmast pinsamt.

 

Man står först och pekar finger, ropar rasist (eller värre…)

 

Och sen släpper man själva testballonger på samma tema, försöker skicka ut signaler om att man minsann lyssnar på folkets oro, tar den på allvar.

 

Det är pinsamt.

 

Det är givetvis bra att de andra partierna nu så smått börjar glida i vår riktning när det gäller de här frågorna.

 

Om man hade menat allvar.

 

Men det gör man ju inte.

 

När Moderaterna hade gjort sitt utspel om bland annat tillfälliga uppehållstillstånd, lade vi ett så kallat utskottsinitiativ med samma förslag.

 

Och alla de övriga röstade emot – även Moderaterna.

 

Trots att förslagen var uteslutande baserade på Moderaternas egna texter.

 

Det var Moderaternas egna formuleringar.

 

Hyckleriet är totalt!

 

Anna Kinberg Batra och ni övriga:

 

Ni är genomskådade.

 

Allt färre tror på er.

 

Sluta hyckla och se istället till att ta tag i de problem som gör människor där ute i verkligheten oroliga.

 

Ta deras oro som en uppmaning att förändra!

 

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

 

Aftonbladets förtroendemätning bekräftade dessutom något som väl i och för sig har varit en sanning så länge jag kan minnas…

 

…nämligen att vi är betydligt starkare bland män än bland kvinnor.

 

Även om vi på senare år har ökat betydligt också bland kvinnliga väljare så är balansen fortfarande ojämn.

 

Jag får ofta frågan om vad det här beror på, och jag tror inte för en sekund att det beror på att kvinnor i allmänhet är mindre sverigedemokratiska än män.

 

Snarare handlar det om partiets profil historiskt.

 

Vi är ett socialkonservativt som varit duktiga på att lyfta fram de konservativa delarna av vår politik…

 

…men vi har varit mindre tydliga när det gäller det sociala ansvarstagandet.

 

Vi har varit duktiga på att tala om omsådant som vi vill spara in på och peka ut bristerna med dagens politik…

 

…men vi har varit mindre duktiga på att berätta om våra satsningar och visioner för ett varmare och tryggare samhälle.

 

Vi kommer som konservativa aldrig att överge synen på kärnfamiljen som samhällets bas…

 

…men vi måste våga vara självkritiska och tillstå att vi har fokuserat mer på familjeformer och ideologi än på att ge alla barn och alla familjer mer frihet och mer trygghet.

 

Jag berörde det här redan för ett par år sedan, just från den här scenen, att vi kan bli betydligt bättre på att lyfta fram de delar av vår politik som gör oss mer relevanta också i vanliga kvinnors vardag.

 

Att vi tydligare har lyft fram våra satsningar för bättre arbetsvillkor i välfärden är exempel på det.

 

En av våra största satsningar handlar om att möjliggöra ökad rätt till heltid i välfärden.

 

Att en annan av våra största satsningar i valmanifestet handlade om att förbättra de ekonomiska villkoren för framför allt de äldre som har det sämst ställt.

 

Det är mestadels äldre kvinnor.

 

Tittar man på de fördelningspolitiska effekterna av vår politik, så är framför allt kvinnor och äldre de stora vinnarna.

 

Men vi kan mer, vi kan ännu bättre.

Idag har vi presenterat ett förslag till politiskt program – för barnen.

 

För barnen – från tiden i magen till skolåldern.

 

Många av oss politiker glömmer ofta barnen.

 

Man kan lätt få intrycket att det inte är så när man lyssnar på hur det låter i debatten.

 

Man kan få intrycket att de flesta politiker tänker på barnen nästan hela tiden.

 

Men tittar man närmare är det inte barnen man tänker på, det är de vuxna, fast i frågor som rör barn.

 

Det är sällan som det faktiskt är barnen som hamnar i fokus.

 

Och då menar jag barnens perspektiv, barnens bästa.

 

Kvotering av föräldraförsäkringen, genusperspektiv i förskolan och skolan och så vidare.

 

Det handlar ju inte om barnen!

 

Det handlar i bästa fall om de vuxnas situation och alltför ofta handlar det bara om verklighetsfrånvända ideologiskt betingade tokigheter.

 

Vi vill lyfta barnens perspektiv på riktigt.

 

Barnens perspektiv, barnens bästa.

 

På riktigt.

 

Att få barn är något alldeles obeskrivligt fantastiskt.

 

För ett och ett halvt år sedan fick jag själv – äntligen – uppleva just det.

 

Att kunna se sig själv i en annan, livs levande människa.

 

Att äntligen förstå vad bottenlös kärlek innebär.

 

Att upptäcka hur bara ett enda litet leende kan få en att glömma all frustration och förtvivlan över utebliven sömn, oändligt skrikande, sprattlande vid blöjbyte…

 

Att ens liv ges en ny, alldeles självklar mening.

 

Det måste vara det finaste man som människa kan uppleva.

 

Det måste vara själva meningen, livets innersta natur och väsen.

 

Barnen är det viktigaste vi har.

 

För en själv är det de egna barnen – förstås.

 

De som vi kan gå i döden för.

 

Men också för samhället är barnen det viktigaste.

 

Det är genom barnen som ett samhälle – en kultur, en nation – lever vidare och utvecklas.

 

Det är genom barnen som också alla tidigare generationer…

 

…alla de människor med både unika och gemensamma öden och upplevelser som levt här före oss…

 

…ges evigt liv genom att normer och värderingar, seder och traditioner som i olika form följt med genom århundradena förs vidare.

 

Det är våra barn – och deras barn – som ska sörja för oss när vi blir gamla.

 

Barnen är det viktigaste vi har – och det är en sanning som måste återspeglas i det samhälle vi formar genom politiken.

 

Detta är faktiskt viktigare än ideologi och partitaktiska avväganden.

 

Och det finns stora brister och problem att komma tillrätta med.

 

Vi har den lilla flickan som inte syns i den alltför stora barngruppen på dagis.

 

Den lilla pojken med magont av en stressig familjesituation.

 

Barnet som trängs undan i den mediala debatten om föräldraförsäkringen.

 

Den gravida mamman som tvingas arbeta in i det längsta trots att foglossning eller andra graviditetsrelaterade hälsoproblem egentligen säger stopp.

 

Förskolläraren som känner sig tvingad att gå till jobbet trots feber och förkylning.

 

Barnen som drabbas av att vistas i en miljö där andra bär på sjukdomar.

 

Pappan som inte får ledigt från jobbet för att följa med på första ultraljudet.

 

Barnmorskan som mår dåligt över all stress och känslan av att inte räcka till.

 

Föräldrarna som vill vara hemma längre under barnens första år, men som inte kan det därför att de inte har råd och för att kommunen de bor i vägrar införa vårdnadsbidraget.

 

Det finns mycket att göra för att barnen som föds i vårt land ska växa upp i trygghet och harmoni till trygga och harmoniska individer.

 

Därför föreslår vi idag en extra barnmiljard, för att komma tillrätta med de här och en rad andra missförhållanden.

När jag under förra året reste runt i landet och gjorde studiebesök, fick jag klart för mig att det saknas nationella riktlinjer för hur vården ska ta om hand de barn som föds extremt tidigt.

 

Medan man på vissa håll gör allt för att rädda barn som föds redan före vecka 22, sätter man på andra håll inte rutinmässigt in livsuppehållande åtgärder förrän i vecka 23 eller 24.

 

Barn som föds extremt tidigt överlever allt oftare, men barnets chanser att överleva beror på var i landet hon eller han föds.

 

Det är en djup orättvisa. Det är skamligt.

 

Inget barn som kan räddas ska överges.

 

Inget barn ska lämnas att dö.

 

Inget barn är för litet för att bry sig om.

 

Därför kräver vi nationella riktlinjer för svensk neonatalvård!

 

Överhuvudtaget behöver vi skjuta till resurser i förlossningsvården.

 

Inte minst nu under sommarmånaderna är det ett ständigt hett debattämne.

 

Det saknas personal.

 

Stefan Löfven säger att han ska göra något åt det, och så skjuter han till pengar så att fler barnmorskor ska kunna anställas.

 

Problemet är att det finns alldeles för få att anställa.

 

Vi utbildar för få!

 

Därför föreslår vi fler utbildningsplatser för barnmorskor.

 

Det är den långsiktiga lösningen.

 

En annan stor satsning vi föreslår gäller förskolan.

 

Vi riktar oss till barnen, och då handlar det om mindre barngrupper, förbättrad mat, krav på utbildad personal med mera med mera.

 

Men vi riktar också satsningar till personalen.

 

Förbättrad arbetsmiljö, ökade möjligheter till heltid – och slopad karensdag för förskolepersonal.

 

Jag är säker på att de flesta med barn i förskoleåldern känner igen en vardag som med jämna mellanrum är kantad av förkylningar och influensa.

 

Förskolan är, av naturliga skäl, en särskild riskzon när det gäller det här.

 

För de flesta är det självklart att sjuka barn inte skolan eller förskolan…

 

…och det borde vara lika självklart att anställda inte ska behöva gå till jobbet om de är sjuka…

 

(De som tar hand om det viktigaste vi har ska må bra och vara pigga på jobbet!)

 

…och att barn inte ska behöva befinna sig på en förskola där det finns sjuk personal.

 

Det är en viktig satsning för både barnens och de vuxnas hälsa och välmående.

 

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

 

Tyvärr finns det en fråga som tenderar att överskugga alla andra när det gäller familjepolitiken.

 

Det gäller föräldraförsäkringen.

 

Jag säger tyvärr, därför att debatten sällan tar sin utgångspunkt i barnens behov.

 

Ytterst handlar det dock om barnen.

 

För ganska precis en månad sedan överlämnade regeringen sin proposition om en tredje så kallad pappamånad till riksdagen.

 

Tack vare Jan Björklund och Folkpartiet kommer vänsterpartierna nu kunna få igenom ytterligare kvotering i föräldraförsäkringen.

 

Man gör detta – tvärtemot folkviljan.

 

Man gör detta – trots att man mycket väl vet att det kommer försvåra ytterligare för Sveriges familjer att få vardagen att gå ihop.

 

Man gör detta – trots att man mycket väl vet att det i slutänden är barnen som drabbas.

 

Det borde vara besvärande för inte minst Folkpartiet Liberalerna.

 

Vad är det för liberalism, Jan Björklund, att ytterligare inskränka människors frihet på det sättet?

 

Du säger att ni eftersträvar jämställdhet, men fokusera då på sådant som faktiskt betyder något för jämställdheten på riktigt.

 

Sådant som faktiskt gör skillnad i kvinnors vardag.

 

Var har Folkpartiet funnits när vi har kämpat för bättre arbetsvillkor inom kvinnodominerade yrken?

 

När vi har kämpat för ökade möjligheter till heltidsarbete, för förbättrade arbetstider och förbättrad arbetsmiljö?

 

När vi har drivit på för bland annat fler lönekartläggningar för att synliggöra och åtgärda osakliga löneskillnader mellan män och kvinnor?

 

Då har Folkpartiet varit emot.

 

Då har inte Jan Björklund brytt sig om jämställdheten.

 

Men nu gäller det en av dessa klassiska symbolfrågor…

 

Om man lyssnade på Jan Björklund i SVT:s utfrågning inför valet i höstas, så framgick det att han förr var motståndare till kvotering i föräldraförsäkringen men att han nu har ändrat sig.

 

Att han ”blivit klokare med åren”, som han själv uttryckte det.

 

Till och med så klok, så att när han fick frågan om hur han då tänker kring de föräldrar som av någon anledning inte kan ta ut sina föräldradagar, sa han att:

 

”Man måste ju inte utnyttja föräldraförsäkringen – det är ju inget tvång…”

 

Så skrämmande verklighetsfrånvänt.

 

Ett slag rakt i ansiktet på alla de föräldrar i det här landet som redan idag har svårt att få vardag och ekonomi att gå ihop.

 

Som pusslar och trixar, vänder på varje sten och varje krona.

 

Frihet att välja, javisst!

 

Men bara för de som har råd.

 

Vi har redan sett en sådan utveckling.

 

Första pappamånaden tas ut av även de med låga inkomster.

 

De andra månaden tas ut främst av de som har råd.

 

Resten sätter barn i förskola tidigare, och allt pekar på att det kommer fortsätta så.

 

”Man måste ju inte utnyttja föräldraförsäkringen…”

 

Jodå, Jan Björklund, det finns de som måste det.

 

De är många.

 

Och det skrämmer mig på djupet att du inte förstår det.

 

(Jag såg förresten en undersökning som visade att bara 1 av 10 Folkpartiväljare alls vill ha kvotering i föräldraförsäkringen.

 

Enligt Sifo är det dubbelt så många som tror på spöken…)

 

Tyvärr, Sverigevänner, verkar inte det här vara nog.

 

När Socialdemokraterna samlades till kongress tidigare i år beslutade man sig för att gå ännu längre och driva på för en fullt ut kvoterad föräldraförsäkring.

 

Föräldrar ska tvingas att dela helt lika.

 

Låt mig ta ett exempel ur min egen verklighet:

 

Vår son kom till världen bara ett par veckor före det att vi gick in i det så kallade supervalåret.

 

(Nu finns det säkert någon som tycker att man med så usel planering får man skylla sig själv, men…)

 

Vår speciella, unika situation innebar att vi egentligen inte hade något val.

 

Vi hade ingen särskilt lång diskussion om hur föräldradagarna skulle fördelas mellan oss.

 

Det blev såklart min sambo som fick vara hemma, medan jag åkte land och rike runt för att försöka vinna alla de val som hölls.

 

Det tyckte vi var det rimliga – för oss.

 

Men om man tänker sig att föräldraförsäkringen redan då hade varit fullt ut kvoterad…

 

…då hade vi antingen tvingats sätta vår sex-sju månaders bäbis på dagis…

 

…eller så hade jag fått lämna min roll som partiledare och istället vara föräldraledig mitt i brinnande valrörelse.

 

Och det hade man kanske övervägt i en sådan situation – det är möjligt – men det väsentliga här är att det i så fall inte hade varit ett eget val.

 

Det hade varit staten som tvingat mig och min familj till ett sådant beslut, och det är inte rimligt.

 

Det är inte familjevänligt.

 

Det är inte barnvänligt!

 

Nu råkar vi vara så lyckligt lottade att vi förmodligen hade hittat en lösning ändå – vi tillhör den lilla skara som inte nödvändigtvis behöver utnyttja föräldraförsäkringen – men det gäller ju långt ifrån alla.

 

Låt oss säga att vi har en familj där pappan jobbar skift på bruket och mamman är hårfrisörska med eget företag.

 

Jag vill inte på något vis göra anspråk på att veta hur precis alla frisörer och frisörskor har det, men många som jag pratat med har berättat att de knappt kan ta semester av rädsla för att tappa sina kunder.

 

Då blir det givetvis ännu svårare att vara föräldraledig ett halvår eller mer.

 

Ändå väljer naturligtvis många med egna verksamheter att vara just föräldralediga – men ska verkligen staten tvinga fram det valet?

 

Valet mellan att – i värsta fall – förlora sitt företag eller tvingas lämna sin sex-sju månaders bäbis på dagis?

 

Tycker du det, Stefan Löfven?

 

Att det är rimligt?

 

Du, som säger dig stå på de mindre bemedlades sida – håller du med Jan Björklund och Folkpartiet om att friheten att välja bara ska gälla dem som själva kan betala för den?

 

Dessutom, Stefan Löfven, så har du gett oss dubbla signaler.

 

Å ena sidan har du och ditt parti bestämt att föräldraförsäkringen ska kvoteras fullt ut.

 

Å andra sidan argumenterar du emot det i den proposition om en tredje pappamånad som du nyss lämnade till riksdagen.

 

Där står det:

 

”En helt individualiserad föräldrapenning skulle /…/ kunna innebära att föräldraledigheten förkortas betydligt för barn i de familjer där det av något skäl inte finns möjlighet för den ena föräldern att ta ut föräldrapenning.”

 

Det drabbar alltså barnen, säger du där.

 

Det drabbar barnen.

 

Hur ska du ha det egentligen, Stefan Löfven?

 

Väljer du verkningslös symbolpolitik eller väljer du det som är bäst för barnen?

 

Vem är föräldraförsäkringen till för?

 

Är den till för verklighetsfrånvända socialister, socialliberaler och vänsterfeminister för att de ska kunna experimentera med vanliga människor liv?

 

Eller är föräldraförsäkringen möjligen till för barnen?

 

Frågar man oss, så är svaret givet.

 

Föräldraförsäkringen är till för barnen, för att alla barn som föds i det här landet ska få bästa möjliga chans till en trygg uppväxt med närvarande föräldrar.

 

Frågar man Stefan Löfven och Jan Björklund (eller Gudrun Schyman, för den delen…) är svaret mer osäkert.

 

Av allt att döma är det för dem viktigare med ideologisk renlärighet och verkningslös symbolpolitik än att barnen i vårt land ges en god start i livet.

 

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

 

Vi måste intensifiera striden mot denna familjefientliga politik.

 

För familjernas rätt att själva forma sin egen vardag!

 

För barnens rätt till en trygg uppväxt.

 

Det är dags att Sveriges föräldrar ställer sig upp och sparkar ut Stefan Löfven, Jan Björklund och Gudrun Schyman ur barnkammaren!

 

Dom har ingenting där att göra!

 

 

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

 

Det har varit ett hektiskt år sedan förra gången vi samlades här i Almedalen.

 

Höstens valsuccé, regeringsbildning, vinterns budgetstrid, ett nyval som inte blev av…

 

Istället fick vi Decemberöverenskommelsen…

 

En märklig, ohelig maktkartell där de borgerliga partierna ger socialisterna frikort.

 

Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna – alla har de tagit Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin och Åsa Romson i hand på löftet att inte störa.

 

Vi lägger oss – vi lägger oss platt och hoppas på nästa val.

 

Det måste ändå ses som ett aningen märkligt sätt att försöka vinna nästa val på.

 

Att göra ingenting – ingenting annat än att utan motstånd släppa igenom den politik som man ägnade hela valrörelsen åt att skälla på.

 

Tydligen är symboliska vallöften om att stänga ett parti ute viktigare än alla sakpolitiska vallöften som på riktigt påverkar människors liv.

 

Och det verkar straffa sig.

 

Tidigare idag publicerades en undersökning som visade att Sverigedemokraterna uppfattas som det tydligaste oppositionspartiet av nästan var tredje väljare.

 

Och vi får bäst betyg för vårt arbete som oppositionsparti.

 

(Och det är kanske inte så konstigt. Vi är ju det enda oppositionspartiet…)

 

Även om det av någon anledning fortfarande finns en del väljare som sätter sitt hopp till de borgerliga, förment oppositionella partierna…

 

…så syns det egentligen bara en tydlig rörelse i väljaropinionen.

 

Det är vår stapel som växer.

 

Den växer så det knakar.

 

Rekord på rekord på rekord…

 

22,1 procent…

 

I någon av kvällstidningarna häromdagen uttalade sig någon av alla dessa statsvetare om att vi snart slår i taket.

 

SD kan inte växa mer, sa han.

 

För ganska precis ett år sedan hördes nästan exakt samma analys.

 

Då hade Sifo djupdykt i sina siffror och konstaterade att vi hade nått vår fulla potential – omkring 8-10 procent…

 

Okej, tro vad ni vill.

 

Vi tänker fortsätta utmana.

 

Vi sa att vi skulle komma in i riksdagen.

 

Vi kom in i riksdagen.

 

Vi sa att vi skulle bli tredje största parti.

 

Vi blev tredje största parti.

 

Sverigevänner, Almedalsbesökare,

 

Nu säger jag att vi tänker bli det största partiet.

 

Och – ta mig på orden – vi kommer att bli det största partiet.

 

The sky is the limit!

Senast ändrat: 1 september 2015