En utökad kamerabevakning innebär inte bara att polisen får direkta spaningsuppgifter som leder till att gärningsmännen kan lagföras. Det innebär även bättre möjligheter att spåra och oskadliggöra gärningsmän vid terrorattacker, något som inte minst har framkommit i samband med terrorattacken på Drottninggatan. Det fungerar även som ett verktyg för att styra och organisera det vardagliga polisiära arbetet. Det folkliga stödet för ökad kameraövervakning är brett. I en undersökning av Sifo i oktober 2017 ställde sig nittio procent av de tillfrågade ganska eller mycket positiva till övervakningskameror på allmän plats.

Trots fördelarna och det folkliga stödet för kameraövervakning finns det politiska krafter som försöker begränsa polisens möjlighet till kameraövervakning, både när det gäller fasta installationer och mobila kameror som kroppskameror och drönare. Det finns även de som anser att kameraövervakning är en sista åtgärd, när allt annat har misslyckats. Sverigedemokraterna är av åsikten att kameror är ett komplement till övrigt polisarbete, inte ett substitut. Vi ser heller inte att det finns något integritetshinder för att utöka polisens möjligheter till kameraövervakning samt att polisen själva besitter den kompetens som krävs för att avgöra om det är en nödvändig åtgärd i det enskilda fallet.

Polismyndigheten ska därför inte omfattas av en tillståndsplikt eller anmälningsplikt i kamerabevakningslagen. Istället ska myndigheten upprätta ett register över all kameraövervakning, detta för att säkerställa att det finns en kontrollfunktion för tillsynsmyndigheten.